Vad innebär begreppet konstkritik? Enklast förklarar man det med en beskrivning, tolkning och värdering av ett konstverk, där man även praktiskt applicerar estetiska omdömen; man kan använda sig av ikonologi, stilhistoria, psykoanalys, göra klart för konstnärens och eventuellt beställarens intentioner, avtäcka eventuella symboler &c.; det hela beror på hur man definierar konst. Konstkritiken innefattar allt från logiska kritiska till subjektiva omdömen, såväl kritik av aktuella konsthändelser (dagskritik som t.ex. utställningsrecensioner) som essaier. (Här har jag valt att utelämna verk av ren biografisk karaktär av den typen som fick sitt genombrott med Vasari's skrifter och som väl fortfarande kan anses vara den i allmänhet vanligaste typen av konstlitteratur.) Konstkritiken kan vara riktad till den institutionella konstvärlden likväl som till allmänheten (gärna med en underhållande kåserande touch).
I och med att akademierna påbörjade en utställningsverksamhet i slutet av 1700-talet skapades därigenom utrymme för den moderna konstkritiken.
Konstkritikern har uppfyllt olika funktioner; innamn 1800-talet handlade den om moraliska och idealistiska (sanning / skönhet) värderingar, för att under 1800-talet komma att verka som smakbedömare för exempelvis konstköparna. Efter modernismens inträdande och speciellt i och med konceptualismen under 1960- och 70-talen spelar kritikern ofta en roll som medskapare av konstverket genom sin tolkning.
I slutet av 1700-talet uppstod det konstbegrepp vi har idag (t.ex. genom Kant's tes om konstverket som bärare av ett kontemplativt innehåll utan praktisk nytta) och i och med det även den moderna konstkritiken, vars förgrundsgestalt anses vara Denis Diderot (1713-84).
Diderot skrev konstartiklar i Encyclopédien och recenserade salongerna mellan 1859-81 (salongsrecensionerna statuerade senare modell för Baudelaire's kritik). Han ansåg att våra estetiska idéer uppkommer ur vardagliga erfarenheter av det vi anser vackert.
Théophile Gautier (1811-72) är väl mest känd som författare, men målade även. Han ingick i kretsarna omkring Victor Hugo och kan därmed räknas till romantikerna, men han var emot deras känslofixering, religiositet och fanatism för medeltiden. Gautier startade att skriva konst- och litteraturkritik i "La Presse" för att senare övergå till "Le Moniteur universel" och "Le Journal officiell". Han ansåg att verkligheten är identisk med konsten, att konsten är en förebild för verkligheten / verklighten en kopia av konsten; han föredrog "statyn framför kvinnan och marmorn framför köttet". Han räknas till en av de främsta förespråkarna för "l'art pour l'art" och ansåg att konsten skulle vara befriad från moralen och t.o.m. tanken, vilket ger konsten ett ontologiskt egenvärde; formen var det essentiella och behövde därigenom inga ytterligare argument för att bekräfta sitt egenvärde (jämför Descartes' ontologiska gudsbevis).
Charles Baudelaire (1821-67) ansåg att det inte finns någon absolut och universell estetik, den är olika för olika kulturer. Han ansåg att artistens individualitet var essentiell för skapandet av verket. Liksom Gautier tillhörde han "l'art pour l'art"-rörelsen och ansåg därför att konsten inte behövde tjäna moraliska eller sociala syften. I "Le Peintre de la vie moderne" (1863) framhåller han Constantin Guys som den främste konstnärlige representaten för dåtidens samhälle. En av Baudelaire's vanligast förekommande maximer var att det vackra alltid är bizarrt, och hans skrifter blev senare en förebild för symbolisterna och fick genom dessa även betydelse för surrealismen.
Ungefär samtida i England var John Ruskin (1819-1900) som framför allt gjort sig känd för sitt ställningstagande för nygotiken; han tillhörde den romantiska skolan och avfärdade de klassiska idealen; han ansåg att endast gotiken kunde återspegla människans hänförelse inför Gud's skapelse. Till skillnad från Gautier och Baudelaire kunde Ruskin inte acceptera konstens självständighet från samhället och moralen. Senare försvarade han pre-rafaeliterna. Bland hans verk återfinner man bl.a. "Modern Painters" (1843-60), "The Seven Lamps of Architecture" (1849) och "The Stones of Venice" (1851-53).
En av föregångarna när det gällde att väcka intresset för modernismen i England var Roger Fry (1866-1934). I sin tidigare karriär ägnade han sig åt "de gamla italienska mästarna" men övergick senare radikalt till det moderna franska måleriet; under 1910-talet lade han tonvikten på formens värden. Han skrev bl.a. monografier över Matisse och Cézanne.
En annan engelsk beundrare av Cézanne var Clive Bell (1881-1964) som i det stora hela propagerade för post-impressionismen. (Han var för övrigt gift med målarinnan Vanessa Bell.) Hans största insats är teorin om "the significant form", d.v.s. kvaliteten som särskiljer konstverk från andra slags objekt, en kvalitet som inte finns naturligt men finns i alla konstverk oberoende av framställning eller symboliskt innehåll. Han skrev bl.a. "Art" (1914).
Guillaume Apollinaire (1880-1918) var förvisso en intressant poet och författare och har väl där sitt berättigande i historien; hans konstkritik däremot var ytterst subjektiv och godtycklig. Dock ska poängteras att han gjorde mycket för att Rousseau skulle inta en position i konsthistorien. Han förespråkade även futurismen och kubismen - den senare i "Les Peintres Cubistes" (1913) - men verkar i det hela sett haft en mycket egen uppfattning om vad det hela rörde sig om (t.ex. då han klassificerar Marie Laurencin som kubist), dessutom är det troligt att vad han skrev var ytterst subjektivt då många av konstnärerna ingick i hans närmaste vänkrets (otaliga lär de nätter varit då han i sällskap med bl.a. Picasso och Max Jacob drack ofantliga mängder alkohol och försökte övertrumfa varandra i de olika konsterna).
Som en liten parentes bör man väl också nämna Arthur Cravan (1887-?) som 1914 skrev en recension över Salon des Indépendents där så gott som varenda medverkande konstnär förolämpades. Det slutade med att Cravan fick tillbringa åtta dagar i fängelse p.g.a. vad han skrev om Sonia Delaunay, och Apollinaire utmanade honom på duell (som lyckligtvis aldrig blev av) för angreppen på Marie Laurencin.
Clement Greenberg (1909-) och Harold Rosenberg är de främsta företrädarna för den abstrakta expressionismen. Greenberg utvecklade egna estetiska teorier (till en början med en socialistisk huvudbetoning som senare övergick till en formalistisk) där han bl.a. förespråkade ytmässigheten. Speciellt kan nämnas hans påverkan över Morris Louis och den senare tolkningen av dennes verk. Publicerade "Art and Culture" (1965).
Harold Rosenberg skapade termen "action painting"; han var även litteraturkritiker. Bland hans publikationer kan nämnas "The Tradition of the New" (1959; där han framhåller att "det nya" har ett egenvärde), "Arshile Gorky" (1962), "The Anxious Object" (1964) och "Art on the Edge" (1975).
Förgrundsgestalten för den moderna svenska konstkritiken var Gustaf Abraham Silverstolpe (1772-1824), en i många avseenden kontroversiell man som förespråkade neo-klassicismen i verk som "Strödda afhandlingar i ämnen rörande de fria konsterna" (1808-09) och "Anmärkningar i anledning af Kongl. Målare- och bildhuggareacademiens exposition 1809". Bland andra svenskar kan nämnas Carl Rupert Nyblom (1832-1907) som förespråkade "den sunda realismen" och bl.a. publicerade "Om innehåll och form i konsten" (1866) och ett antal konstnärsbiografier.
1997