"Måleri - det utvidgade fältet" - en utställning gjord av Magasin 3 i samarbete med Rooseum - vill ta målningen ur sin begränsade fysikalitet, d.v.s. den platta målade ytan, vilket tar sig uttryck i t.ex. fotografi, installation, video, allt med en mer eller mindre anknytning till måleri. I förordet till utställningskatalogen kan man läsa att "det finns en tilltro till måleriet som en flexibel praktik som måste vända sig bort från sina egna interna angelägenheter för att nå förnyelse" (David Neuman / Bo Nilsson).
Rudolf Stingel's minimalistiska rum lämnar mig fullkomligt oberörd, jag passerar det med snabba steg och får en känsla av att någonting fattas. Så hamnar jag mitt i Diana Thater's videoinstallation. På en vägg visar 3 videoprojektorer med hjälp av en additativ färgblandning en vandring i ett parklandskap om hösten, på andra sidan av rummet visas samma film men med en enda projektor vilken separerat grundfärgerna genom en liten förskjutning, Thater ger oss en subjektiv "målad" bild av verkligheten.
Rémy Zaugg har fyllt ett rum med stora vita plakat med text på svenska, vilka beskriver rummet och utsikten blandat med små personliga meddelanden; verken kommunicerar ill betraktaren, men vad de säger känns inte angeläget (till skillnad mot andra verk av Zaugg som dessvärre inte visas här, t.ex. "Eye I" som kan fånga betraktarens intresse genom sin konceptualistiska frågeställning).
Luc Tuymans visar ett antal grisailleartade målningar som ger ett monotont och obehagligt intryck, i synnerhet "Blacklight" vilken skildrar en vardagsrumsmiljö där en avklädd människa ligger utsträckt på en soffa med ansiktet dolt av en stolsrygg, och framför allt "The Rabbit", en kanin som helt saknar ansiktsdrag; kaninens totala avsaknad av identitet ger associationer till Jeff Koon's åtta år äldre "Rabbit" som även den genom sin anonymitet och genom sin metalliska kropp alienerar sig gentemot betraktaren; det gulliga lilla djuret som vi är vana vid har plötsligt förvandlats till någonting skrämmande.
En betydligt behagligare sinnesstämning uppnår man genom att betrakta Utah Barth's fragmentariska fotografier av interiörer. Genom sin måleriska oskärpa uppnår de ett suggestivt, kontemplativt och estetiskt egenvärde.
Jessica Stockholder's installationer bestående av rep, blå lampor, fläktar, tvättkorgar, plastfrukter, stora monokroma väggytor &c. ger ett maritimt intryck vilket ger rummet en psykologisk kontinuitet.
Paul McCarthy har under de senaste åren fått en upphöjd status i Europa främst genom sina videos vilka till största delen är dokumentationer av performances (t.ex. "Bossy Burger", "Heidi" - tillsammans med Mike Kelley - och Pinocchio Household Dilemma"; i den sista får publiken ikläda sig Pinocchio-masker och -kläder för att sedan se hur Pinocchio förlöjligas genom sina handlingar; plötsligt inser betraktaren att det är han / hon som är Pinocchio).
Här visar han videon "Painter" från 1995: En målare som genom hela filmen arbetar sig allt mer mot en total hysteri, han stryker stora dukar med stora penslar, sjunger och grymtar, snörvlar och upprepar mantran (t.ex. "De Kooning, De Kooning, De Kooning…"), han utför symboliska och mer eller mindre perverterade sexuella handlingar med mayonnaiseburkar, ketchupflaskor och jättelika färgtuber (med etiketterna "Red", "Black" och "Shit"), han medverkar i debattprogram, han besöker sin gallerist för att få pengar, han försöker hugga av sig ett finger med en köttyxa, han urinerar i en blomkruka, han är en clown (McCarthy har givit honom liksom de andra medverkande stora runda näsor), en misslyckad frustrerad människa som inte kommer någon vart, inte får ut någonting av vad han sysslar med, allt är honom övermäktigt, allt är så totalt meningslöst, det kan bara leda till hysteri; det hela är en drift med den kommersiella konstvärlden, med konstnärsmyten, men kan ses som en accentuering av det labilt mentala tillstånd som idag råder i samhället. I början av den närmare 50 minuter långa videon kommer man på sigsjälv med att fnissa åt målarens dråplighet, men ju längre videon fortskrider, dess mer sätter man skrattet i halsen, och till sist lämnar man lokalen med en krypande känsla av obehag.
1997