Altaret uppfördes högst upp på Akropolis i Pergamon (beläget vid Bergama i närheten av Turkiets västkust), förmodligen mellan åren 197-159 f.Kr., som ett monument över segern över galaterna (galler bosatta i Galatien). Det är ett envåningsaltare med det egentliga altaret (det inre) omgärdat av joniska kolonner mellan vars flyglar en trappa leder upp. På insidan av kolonnerna löper en fris i låg relief föreställande berättelsen om Herakles’ och Auges’ son Telefos och Pergamon’s grundande.
Podiet till altaret är utsmyckat med en obruten skulpterad 120 meter lång fris, 2,29 meter hög, föreställande en allegorisk tolkning av de besegrade galaterna i form av gudarna’s kamp med giganterna (t.ex. "Pallas Athena och Alkyoneos" och "Zeus i strid med giganterna"), utförd i högrelief, i vissa fall nästan fristående skulpturer.
Genom att exempelvis fötter skjuter ut från grunden och delar av frisen integreras med trappan flyter skulpturens rum ut i betraktarens (trappan används alltså både av oss betraktare och av gudarna / giganterna). Reliefen är utförd i en fri stil som skiljer sig markant från den tidigare idealiserade grekiska människouppfattningen. Figurerna är naturalistiskt skildrade och deras ansikten uttrycker emotionalitet (vilket tillskrivs den s.k. Pergamonskolan där en stiländring som klart skiljer sig från tidigare grekiska former uppstår; förändringen kan även skönjas i andra delar av Grekland, vilket Hagesandros’ "Laocoön och hans söner" ger ett bra exempel på), figurernas rörelser ingår inte heller i något bestämt schema, vilket gör att det uppstår en spontan dynamik, vilken i sin tur förstärks av kontrasten mot den i övrigt så strikt symmetriska byggnaden.
En rekonstruktion delvis bestående av fragment från originalaltaret finns på Staatlische Museen zu Berlin.
1996