CHRIS VIRGIN försöker med ett aggressivt anslag via foto, video och måleri att kartlägga en mytologi där det till synes privata tillåts sippra in i klassiska motiv i avsikt att frigöra dom från tyngden av traditionen och göra dom tillgängliga för en förutsättningslös återanvändning. Ytterst ligger här en vilja att bearbeta ett historiskt och mytologiskt material för att kunna definiera världen på nytt och göra den till sin egen. Sålunda befolkas målningarna av sådana osannolika väsen som eftertänksamma valkyrior, nyvakna vampyrer och Judith och Holofernes som ett slags medeltida Tom & Jerry. Och även om effekten av det extrema historiemedvetandet och den aggressiva slapstick dess ikoner utsätts för ofta är halsbrytande underhållande, ligger här en påtaglig sorg i förhållande till en värld som alltid glider undan.

Tommy Olsson
GOTHIC

Extracts from the "Gothic" exhibition catalogue

Chris Virgins egensinniga bildvärld antar mer formen av en förvrängd konsthistoria. Här utsätts ikonerna för en nådlös agressiv slapstick som leder till oväntade resultat. Man blir fort osäker på vad som pågår när Holofernes förekommer Judith och hugger huvudet av sig själv. Det är lika bra att förkasta allt man tror sig veta, för här behandlas det historiska och mytologiska materialet med en så utspekulerad hänsynslöshet att ingenting längre kan anses självklart. Dessutom ser Holofernes översadistiskt förtjust ut där han står med sitt huvud i ena handen och kniven i den andra. Chris Virgins missbruk av myterna är avsett att öppna dom för nya tänkbara läsningar och antyda möjligheten för ett annat innehåll. En re-mytologisering för att befria sig från förutfattade meningar, men också en chockterapi för en samtid som främst manifesterar sig i ett alltmer strömlinjeformat visuellt överflöd.
Det är knappast en tillfällighet att han citerar Boris Vian i sin egen text här. Även om citatet inte har ett skvatt med resten av texten att göra, eller kanske just därför, skapas en slags rundgång som befäster det andliga släktskapet. Här ligger samma respektlösa surrealistiska grundton som ett envetet surrande i bakgrunden. Det irriterande ljudet som får häxan att tappa besinningen och strypa hästen. Och får honom själv att lägga pussel med fragment av sin egen historia. Ett pussel där inga bitar verkar stämma eller ens härstamma från samma källa, men som ändå belyser det tillfälliga i ett liv; några gathörn, lite sex, en cigarett och en hemsk morgon när t o m fruktfatet är ondskefullt.
På det här viset sipprar mytologiska faktorer in i vardagen, där dom ögonblickligen utsätts för en liknande brutal misshandel innan dom hängs ut till allmän beskådan. Här, liksom i målningarna, ligger ytterst ett behov att förmedla något som inte låter sig förmedlas på något annat sätt.
Men det ska också sägas att det långt ifrån alltid är våldsamheten som är mest påtaglig i Virgins bilder. Flera målningar är utförda med nästan försiktiga penseldrag där de mytiska figurerna verkar vila i en bakåtlutad storögd förundran över sin egen manifestation. Porträttet av Joey Ramone, målat ett år efter hans död i cancer och hållen i en sträng blåsvart färgton, förenar karikatyren och myten med reflektionen över allts förgänglighet. Det är en visuell helgonförklaring som placerar karaktären på en plats där det alltid är fullmåne, och ett av dom sällsynta tillfällen där Virgin behandlar sitt objekt med någon form av respekt.

Tommy Olsson

Chris Virgin's headstrong world of pictures assumes more the form of distorted art history. The icons are subjected to relentlessly agressive slapstick, whish leads to unexpected results. One is quickly uncertain as to what is happening when Holofernes gets ahead of Judith and chops his own head off. It is just as well as dismiss everything one thinks one knows, because the historical and the mythological material is treated here in such a devious and disrespectful manner so nothing can be regarded as self-evident. Moreover, Holofernes appears to be oversadistically delighted where he stands with his head in one hand and the knife in the other. The aim of Chris Virgin's abuse of the myths is to open them up to new conceivable solutions and suggest the possibility of another content. A re-mythologization to give freedom from preconceived ideas, but also as a shock therapy for our own age, which manifests itself primarily by an increasingly more streamlined visual abundance.
It is hardly coincidental that he quotes Boris Vian in his own text here. Even though the quote does not have anything to do with the rest of the text, or perhaps precisely therefore, a sort of cycle is created that strengthens the spiritual relationship. Here we find the same disrespectful surrealistic basic tone persistently buzzing in the background. There is the irritating sound that makes the witch loose her temper and strangle the horse, and makes he himself put together a puzzle with fragments of his own story. None of the pieces appear to fit or even come from the same source in this puzzle, but it still illustrates the chance nature of a life, some street corners, a little sex, a cigarette, and a horrible morning when even the fruit bowl is evil.
Mythological factors trickle in this manner into our everyday life, where they are immediately subjected to correspondingly brutal abuse before they are placed on public view. Here, as in the paintings, there is ultimately a need to communicate something that cannot be formulated in any other manner.
However, it must also be said that it is far from the violence that is always the most obvious in Virgin's pictures. Several paintings are executed with almost cautious brushstrokes, where the mythical figures appear to rest in laid-back, big-eyed wonder over their own manifestation. The portrait of Joey Ramone, which was painted one year after his death from cancer and kept in severe blue-black tones, unites the caricature and the myth with reflection over all its ephemerality. It is a visual canonization that places the character in a place where there is always a full moon, and one of those rare occasions where Virgin treats his subject with some form of respect.

Tommy Olsson

LIVET OCH DÖDENS MANIFESTATION

En av konstens uppgifter i den västerländska traditionen har varit att spegla och förklara människans roll i världen. Konstens uppgift var ur denna aspect tänkt att förklara den svåra tid som innefattades i en livsvandring. Guds närvaro i konsten var sällan långt borta och genom tecken och handlingar förde Gud människan från den jordiska prövningen på vägen mot det himmelska paradiset.
Med den tilltagande sekulariseringen i samhället under upplysningen kom också Guds roll i konsten att bli alltmer otydlig. När Gud trängdes tillbaka i konsten och vetenskapen fanns fortfarande viljan kvar att förklara världen, att göra den begriplig så att vi därigenom kunde förstå vårt eget handlande. Chris Virgins konst söker kontakt och möter ofta den konstvärld som levandegjorde, förklarade och visade på det himmelska ljuset i Världen.
Virgins konst relaterar också till den konstvärld som begripliggjorde ett skede, förklarade sammanhang och gjorde världen om inte trevligare, så möjligtvis något begripligare. Han refererar också till romantikens konst när frågorna om livet för första gången började ställas på sin spets, och där ett drag av oro sökte sig in på konstens arena. Likväl finns det i hans konst spår av den modernism som sade sig kullkasta det som varit och där allt som var fast skulle förflyktigas.

Jag sover mycket sent. Jag begår självmord till 65%. Mitt liv är
synnerligen billigt, för mig är det bara 30% av livet. [...] Livet är
alltså billigt. Döden lite dyrare. Men livet är charmerande men
döden är också charmerande .

Tristan Tzara, Tillägg  1920

Men någonting stämmer inte längre. I Virgins konst förnimmer man att det gudomliga skenet flammar upp men försvinner lika hastigt och hans konst söker snarare kontakt med det förflutna än kullkastar det. Genom hans relation till konsthistorien får fragment och anspelningar till det förflutna bilda klangbotten i en värld där de stora idéerna inte längre kan förklara smärtan och lidandet. Se på hästen som dör under trycket av krigets fasor i Picassos Guernica och se hästen som dör i häxans händer i Fuck me harder bitch.
I Fuck me harder bitch  finns ingen stor vision om att beskriva ett lidande som genom upplysning och förståelse går att omintetgöra. Picassos häst uppmanar till fred medan Virgins häst konstaterar lidandets dubbelbottnade beskaffenhet, och lämnar oss erotiskt kittlade och skamsna inför smärtan. Något hopp om förlösning kommer aldrig i Virgins konst utom möjligtvis endast som svagt uppblossande sken så som korset i Holofernes autodecapitated eller i stigmatiseringen i Ramones.
I Virgins konst blir världen aldrig begriplig, döden och flickan trivs i varandras sällskap, och då hästen, symbolen för den mänskliga styrkan och viriliteten söker att suga liv ur sin dräpare men skändas likväl. Ingenting är förtydligat och världen har inget drag av holism, utan består enbart av små delar som tillsammans aldrig kan förmedla mening. Ljuset som flammade upp finns kanske där, kanske inte. Det vi emellertid med all påtaglighet vet är att smärtan finns där, ensamheten och utanförskapet finns där, samtidigt som världen knappast blivit begripligare.

Sous une lumière blafarde
Court, danse et se tord raison
La Vie, impudante et criarde.

Charles Baudelaire, Les fleurs du mal  1857

Den värld som framträder i Chris Virgins konst är den som under moderniteten blivit alltmer fragmentarisk och tömd på mening. Världen lixxom livet är i Virgins konst i grund och botten tom och meningslös. Det är en värld där dess yttersta beståndsdelar inte längre kan formuleras av konsten, och där den inre förståelsen av livet blivit oåtkomlig och kanske till och med utan avsikt och mening. Livet blir i detta obscent när det innehållsligt inte längre går att motivera. Det enda vi med säkerhet vet finns kvar är smärtan. När kvantmekaniken förvandlar livets beståndsdelar till små, för oss obegripliga beståndsdelar, förblir dock lidandet. Men förväxla inte lidandet med den smärta som uppstår vid fysisk skada utan se lidandet i den smärta som är allomfattande i segerrus som hos Holofernes, eller som ett stoiskt lugn i Ramones, se också smärtan hos samhörigheten i Virgin & the Death och genom ensamheten och förkastelsen i Sad Harpy.

Knappt hade Neos nått andra sidan
förrän vi trängde in i skogen
som stiglös bredde ut sig där framför oss.
[...]
Bon bygger här de vidriga harpyror
som från strofaderna jagade undan
trojanerna med elakt framtidsvarsel.

Dante Alighieri, Den gudomliga komedin  1321

I Den gudomliga komedin  har poeten kommit till andra kretsen i helvetet när harpyorna syns sittandes i skogens träd och liksom i antikens Aenieden trakassera människor och varsla om förestående olyckor. I verket Sad Harpy har Chris Virgin låtit en sorgsen harpya ensam och övergiven blicka ut över en tom värld. Helvetets portar är stängda och ingen kommer längre genom skogen där förtappade själar bildar träd och buskar. Även den ondsinta harpyan har blivit sviken då osäkerhet råder om helvetets tillstånd. I en värld där inte längre mening finns har också helvetet förlorat sin funktion, men trots allt finns harpyan kvar, och en dag öppnas möjligtvis åter helvetets port. Det flammande ljuset av hopp syns alltså åter i Virgins verk, men det är svagt. Varför skulle helvetets portar behöva öppnas igen, när döden och jungfrun funnit varandra, när livet och döden är utan innehåll, och helvetet funnit sin plats i det tomrum som uppstod då världen dekonstruerades. Men, den ensamma harpyan kan också representera ett fullständigt utanförskap, där ondskans hjälpreda själv har blivit övergiven och kanske också missförstådd. Vad gör man när den onde själv lämnar sina demoner och monster i sticket? Vem ska dessa vindpinade och sargade varelser nu vända sig till? I detta ligger en mycket djup samtidskritik formad på basen av den mörka humor som är ett återkommande tema i Virgins verk. Som all mörk humor tilltalas vi av den, men lämnas kvar med en känsla av olust och av att vår njutning är det slutgiltiga förräderiet.

Sedan gick hon fram till sängstolpen vid
Holofernes huvud och tog ner hans svärd från den.
Hon gick tätt intill sängen, tog tag i hans hår och
sade: "Herre, Israels Gud, gör mig nu stark!"
Så högg hon till av all kraft mot hans hals två
gånger och skilde huvudet från kroppen.

Judit  13:6-8

Chris Virgin återvänder i sin konst till ett av renässansens och barockens populära teman från Bibelns apokryfer när han låter Holofernes träda in på scenen. Holofernes skär själv med tillfredställelse sin hals i Virgins version. Judit är inte längre närvarande. Holofernes snitt blir ett i grund och botten meningslöst tilltag som varken förlöser eller skapar upprättelse. Gesten blir bara ytterligare en till i den rad av meningslösa handlingar som livet utgörs av i Virgins konst. Där Artemisia Gentileschi förmedlade en tro och en känsla av att råda bot på en oförrätt, eller där Caravaggio låter den veka Judit med Guds hjälp skära halsen av Israels fiende, har Holofernes handling i Virgins bild bara ytterligare separerat den betydelsebärande handlingen från innebörd. Han har därigenom fråntagit Judith hennes rättfärdiggörande, Israel dess befrielse och ytterligare beskrivit det liv där handlingarna och även dess konsekvenser är tomma och utan mening.
Den apokryfiska berättelsen säger också att det ytterst är Gud som segrar och att människan själv inte kan vinna denna seger. När Holofernes har tagit saken i egna händer har han också fråntagit Gud rätten att segra, och i den redan tomma världen börjar också Gud att dra sig tillbaka och lämna människorna i en värld utan mening där ingen handling kan förändra detta faktum.

Hey ho, let's go Shoot'em in the back now
What they want, I don't know
They're all raved up and ready to go
1-2-3-4 cretins wanna hop some more
4-5-6-7 All good cretins go to heaven

Ramones, Blitzkrieg Bop  1976, Cretin hop,  1977

Bilden av Gud som gradvis övergivit människan i en värld utan innehåll krackelerar för en stund när skenet från fornkyrkans segrande himmelsbilder skönjs i Joey Ramones gloria. På sin tron sitter Joey Ramone stigmatiserad, blodfattig och döende i cancer. Eller, är han redan död och som helgon avbildad med sina attribut? Det är logiskt att också denna ikon lämnar oss osäkra om sakernas tillstånd. Finns här ett hoppets ljus eller är det bara månens kalla tomma sken som bedrar vårat hopp?
Även där hoppet lyser i Virgins konst finns, liksom i Ramones musik, en gnagande kännsla av oro. Vi kan aldrig vara säkra.

Det är inte bara den fysiska smärtan han vet att uttrycka bäst,
utan framför allt - hans målarkonsts underbara mysterium -
den själsliga smärtan! [...] Var och en av hans gamla mästare har
sitt kungarike, sitt privilegium - vilket han ofta tvingas dela med sina illustra rivaler.

Charles Baudelaire, Eugéne Delacroix, 1846

Har konsthistorien någon relevans i samtidens konst på det sätt som onekligen Chris Virgin refererar till den? Kan den säga något mer om den värld som dekonstruerats utan att för den skull komma närmare en sann förståelse? Har konsthistorien och Virgins konst relevans i en samtid där konsten i allt högre grad uttrycker en politisk social verklighet? Sannolikt har den det. Kanske inte som inlaga i en pågående debatt inom konstvärlden, men som en möjlighet för oss att njuta för att därefter plågas, kanske till ingen nytta alls. I och med detta utgör den sannolikt en större samtidskritik än vad som ytligt är synligt i hans konst. Konsthistorien låter sig i Virgins verk spela en svår men avgörande roll. Hos Virgin återfinns Bosch, Delacroix, Delvaux, Cimabue, Caravaggio, Félicien Rops, och många många fler där dessa anspelningar utgör en länk till det komplexa i konsten. Genom Virgins förankring i sin konsthistoria kan han tänja dess ramar och beskriva det icketillstånd där dessa konstnärers avsikter för länge sedan blivit obsoleta. Kvar blir lidandet, smärtan, humorn och livets allt mer påträngande tomhet. Detta är samtidskritik. Det är emellertid ingen kritik som önskar förändra, för i ett tomrum kan ingen förändring ske utan livet går smärtsamt vidare och glider osynligt över i dödens manifestation.

Sic Transit Gloria Mundi

Henrik Widmark
Konstvetenskapliga institutionen
Uppsala universitet, Sverige

Life and the manifestation of death

In the western tradition, the mission of art has in part been to reflect and elucidate Man's role in the world. Art, then, was partly meant to explain the trials encountered while travelling through life. God's presence in art was rarely far away, and through signs and acts he led Man from the tribulation of the world towards the celestial paradise. The increasing secularization of society during the Enlightenment made God's role also in art more and more vague. As God was being pushed back within art and science, a will remained to explain the world, to make it comprehensible so that we would understand our own acts. The art of Chris Virgin seeks contact with and often meets the art world that brought to life, explained and pointed to the heavenly light in the world. Virgin's art relates also to the art world that made an era intelligible, explained associations and made the world, if not more pleasant, at least possibly somewhat more comprehensible. He refers also to Romanticism, the period when the questions of life were placed on the agenda for the first time and when a streak of anxiety made its way into the art arena. Yet his art contains traces of the modernism that declared the abolishment of the past and where everything stable was to be made volatile.

I sleep very late. I commit suicide at 65%.
My life is very cheap, it's only 30% of life for
me. My life has 30% of life. [...] So life is
cheap. Death is a bit more expensive. But
life is charming and death is equally charming.

Tristan Tzara, Appendix  1920.

But something does not make sense anymore. In Virgin's art we perceive that the divine light is flaring but disappears just as fast, and his art tries to get in touch with the past rather than to abolish it. Fragments and allusions to the past create, through his relationship to art history, a sounding board in a world where the great ideas no longer are able to explain the pain and the suffering. Look at the horse dying from the horrors of war in Picasso's Guernica  and compare it with the horse dying in the hands of the witch in Fuck me harder bitch . Fuck me harder bitch  contains no vision to depict a suffering that may be eliminated through enlightenment and understanding. Picasso's horse is urging for peace while Virgin's horse is pointing out the ambiguous character of suffering and leaves us erotically titillated and ashamed face to face with the suffering. Virgin's art never gives any hope of redemption, except possibly for a pale flash of light as the cross in Holofernes autodecapitated  or in the stigmatization in Ramones . In Virgin's art the world is never intelligible: Death and the girl enjoy one another's company, and the horse, the symbol of human strenght and virility, tries to suck the life out of its slayer but is nevertheless desecrated. Nothing is elucidated and the world has no holistic touch, it is only made up of small parts that can never give any meaning combined. The flaring light might be there or it might not. However, what we do manifestly know is that the suffering is there, the loneliness and the isolation are there, and that the world has hardly become more comprehensible.

In all its raucous impudence
Life writhes, cavorts in pallid light,
With little cause or consequence.

Charles Baudelaire, The flowers of evil  1857

The world appearing in Chris Virgin's art is the one that during modernity has become increasingly fragmented and devoid of meaning. In Virgin's art the world as well as life are essentially empty and meaningless. It is a world whose components no longer can be expressed ultimately by art and where the inner understanding of life has become inaccessible and possibly also without purpose and meaning. Life in this world becomes obscene when it can no longer be justified from the point of view of content. The only thing we know for certain remains, is the suffering. When quantum mechanics has transformed the constituent parts of life into small, incomprehensible components, the suffering remains. The suffering is not to be confounded with physical pain, but should be found in the pain that is all-embracing in flushes of victory as with Holfernes , or as a stoical calm in Ramones . Notice also the pain in the solidarity in Virgin and the Death  and of the loneliness in Sad Harpy .

Not yet had Nessus reached the other side,
When we had put ourselves within a wood,
That was not marked by any path whatever.

[...]

There do the hideous Harpies make their nests,
Who chased the trojans from the Strophades,
With sad announcement of impending doom;

Dante Alighieri, The Divine Comedy , 1321

In The Divine Comedy , the poet is in the second circle of Hell when he spots the harpies sitting in the trees in the wood, harassing people and portending missfortunes, just like in the classical Aeneid. In Sad Harpy , Chris Virgin lets a woeful harpy, lonely and abandoned, gaze out into an empty world. The gates of Hell are closed and no one walks any longer through the wood where lost souls make up trees and shrubs. Even the malicious harpy has been let down since the state of Hell is uncertain. In a world devoid of meaning, also Hell has lost its purpose, but the harpy is after all still there and maybe one day the gates of Hell will open up again. So again, the flaming light of hope is visible in Virgin's work, but it is faint. Why should it be necessary to open the gates of Hell again when death and the virgin have found one another, when life and death are devoid of meaning and Hell has found its place in the void that ensued from the deconstruction of the world. But the lonesome harpy may also represent complete isolation where the assistant of evil himself has been abandoned and perhaps also missunderstood. What do we do when the Evil one himself leaves his demons and monsters in the lurch? To whom should these tormented and mangled creatures now turn? Here we find a very deep criticism of contemporary society based on the dark humour that is a recurrent theme in Virgin's works. As all dark humour it appeals to us, but we are left with an uneasy feeling that our delight is the final treason.

Then she came to the pillar of the bed,
which was at Holofernes' head, and took
down his fauchion from thence,
And approached to his bed, and took hold
of the hair of his head, and said, Strenghten
me, O Lord God of Israel, this day.
And she smote twice upon his neck with all
her might, and she took away his head
from him.

Book of Judith 13:6-8

In his art, Chris Virgin returns to one of the popular apocryphal themes of the Renaissance and the Baroque when he lets Holofernes enter the scene. Virgin's version shows Holofernes cutting his own throat with satisfaction. Judith is no longer present. Holofernes's incision is an essentially meaningless action, which neither redeems nor secures rehabilitation. The gesture is only another one in the string of meaningless acts that make up life in Virgin's works. Where Artemisia Gentileschi conveys a belief and a feeling of setting right a wrong, or where Caravaggio lets the feeble Judith with God's help cut the throat of the enemy of Israel, Holofernes's action in Virgin's picture only further separates the meaningful action from a signification. In this manner, he has deprived Judith of her justification and Israel of its deliverance, and he has further described a life where actions and also their consequences are empty and devoid of meaning. The apocryphal tale also conveys that ultimately it is God who is victorious and that human beings cannot win the victory on their own. As Holofernes took the matter in his own hands, he also deprived God of the right to victory. In the already empty world, God also starts to withdraw and leave Man in a world without meaning where no act can alter this fact.

Hey ho, let's go Shoot'em in the back now
What they want, I don't know
They're all raved up and ready to go

-Ramones, Blitzkrieg Bop  1976

1-2-3-4 cretins wanna hop some more
4-5-6-7 All good cretins go to heaven

-Ramones, Cretin hop , 1977

The image of God having gradually abandoned Man in a world without content is on the brink of cracking for a moment as we in Joey Ramone's halo perceive the light from the victorious pictures of heaven of the early Church. Joey Ramone is sitting on his throne, stigmatized, anaemic and dying from cancer. Or is he already dead and depicted as a saint with his attributes? It is logic that this icon as well should leave us uncertain about the state of affairs. Is there a light of hope or is it just the cold, empty moonlight deceiving our hope? Even where hope is shining in Virgin's art there is - as in Ramones' music - a gnawing feeling of anxiety. We can never be certain.

It is not only the physical pain he knows
best how to express, but above all - and
this is the wonderful mystery of his painting
- the spiritual pain! [...] Each one of his
old masters has his own kingdom, his privilege
- which he often is obliged to share
with his illustrious rivals.

Charles Baudelaire, Eugène Delacroix, 1846

Does art history have any relevance in contemporary art from the point of view that Chris Virgin undeniably refers to it? Can it say anything more about the world that has been deconstructed without coming closer to a true understanding? Do art history and Virgin's art have relevance in our age where art increasingly expresses a political social reality? They probably do. Maybe not as an argument in an ongoing discussion within the arts, but as a possibility for us to first enjoy ourselves and then suffer, maybe in vain. From this perspective, his art probably critiques our contemporary society more than what is superficially visible in his art. In Virgin's works, art history plays a difficult but decisive role. In Virgin we find Bosch, Delacroix, Delvaux, Cimabue, Caravaggio, Félicien Rops and very many others, where these allusions make up a link to the complexities of art. Virgin has deep roots in art history and can therefore stretch its framework and depict a non-state where the aims of these artists have long been obsolete. We are left with the suffering, the pain, the humour and the increasingly insistent emptiness of life. This is criticism of our contemporary society. However, it is not a criticism that seeks transformation: In a void there is no place for transformation but life goes painfully on and slips invisibly into the manifestation of death.

Sic Transit Gloria Mundi

Henrik Widmark
Department of Art History
Uppsala University, Sweden

Charles Moursund
Helgelands Arbeiterblad

/.../ Bildet «Sorgsen Harpya» av den svenske kunstneren Chris Virgin, får omsider noen til å tenke på dødt kjøtt, andre på smerte. /.../

Eldbjørg Fagerjord
Rana Blad

En heks voldtar en hest, eller {laquo}Fuck Me Harder Bitch{raquo} av Chris Virgin er blant bildene som provoserer kunstnere på Ørland.

Tomas Kothe Næss
Adresseavisen